aktivchris

Efter middagen bar det av till startområdet där jag skulle sätta upp tältet igen. En sista gång visade det sig senare :) Tog allt nödvändigt jag behövde och lastade resten i bilen eftersom det skulle gå med bilen till Mora. Så efter en lång men händelserik natt eftersom jag sov i närheten av parkeringen så kom snöskottarna med sina stora maskiner mitt i natten och skottade en meter från mitt tält. Blev så jäkla rädd :) men till slut somnade jag om och klockan ringde och nu var det action som gällde för snart skulle THE GRANDE FINALE gå av stapeln. SÅ ihop med tältet och all utrustning och käka lite frukost. Lastade på all utrustning på lastbilen och gjorde mig redo för start :)

Efter några uppmuntrande ord av David och Johannes så gick starten och det bar av i lagom tempo och det kändes riktigt bra :) I den berömda backen gick det riktigt segt men till slut var jag på toppen och det kändes som det skulle bli en underbar dag i spåret :) Men det varade inte länge, redan efter en mil började jag känna mig sliten och stakningen gav inte mycket så försökte blanda så mycket som det bara gick.
Men så efter några mil hände något häftigt då jag kände att allt bara lossna och jag kunde köra på hur länge som helst :) Tyvärr så varade denna känsla inte hela loppet igenom men kom och gick lite från och till. Men jag hade ett sånt där seg tempo som man kan hålla på och mata länge länge :)

Sedan gjorde det gott när mamma och pappa fanns utmed spåret också och levererade dricka eftersom solen lös ordentligt så kändes det som jag skulle brinna upp innefrån vissa stunder. SÅ jäkla varm :( hellre för kall än för varm :) men när det var ungefär 2 mil kvar började jag känna mig riktigt sliten och nu  var det järnviljan som kom fram och förmodligen lite horn i pannan med för nu var det bara målgång som räknades och inget annat :) Började räkna ner km skyltarna en efter en och snart var det bara några km kvar då man börjar se personer utmed spåren och då vet man att de är nära så det ger lite extra energi :)

Väl in mot upploppet släppte alla spänningar jag hade haft de senaste månaderna om det överhuvudtaget skulle gå att genomföra att cykla till Vasaloppet och ta sig igenom. Har föreställt mig bilden av att gå i mål efter loppet och inget går att jämföra med den riktiga känslan av att gå i mål. Min första tanke var när jag kom över mållinjen var att ja måste hålla tillbaks tårarna tills dom har tagit målfotot :) Sen när jag väl träffade mål föräldrarna så kom allt på en gång. Kunde inte sluta gråta för jag var så lättad och rörd över att jag hade klarat det... Jag klarade något som så många har tvivlat på. Jag gjorde  det jag bestämde mig för. I samma veva bestämmde jag mig för att inte ta cykeln hem igen. DEt beslutet fattade jag av många olika anledningar. Men framför allt att jag måste lyssna på kroppen, jag hade tömt allt och kände att det fanns ingen motivation kvar till hemvägen och även att jag kände att jag hade inget mer att bevisa för mig själv för jag visste att jag klarar det om jag hade velat och det kan ingen ta ifårn mig:) så jag ångrar inte att jag åkte bil och och det känns fortfarande som rätt beslut nu så här två veckor efter :)

Så det här var 5 dagar, 50 mil cykel, 9 mil skidor och fyra nätter i tält i en liten kort samanfattning :) Har säkert missat mycket men det var ungefär så det var ;) :D